varför ens försöka

Känslan när du lagt bananskalet på boken som jag fått låna av min kollega.
En bok om växter att äta i naturen.
Jag minns att han sa, att du nog skulle hjärntvätta mig.
Och när jag sitter här, ensam, medan du sover två meter bort.
Undrar jag om han hade rätt.

Nollpunktett

Ge mig något att andas för. 
Ge mig något att ens se igenom. 
Att finnas för någon, som faktiskt bryr sig. Som inte låter sig hindras. 
Från att vara så nära som det bara går. 
Men ett nej, ska alltid. fortfarande. vara. alltid. ett nej. 


sinun kanssa.

Att få fläta in fingrarna i ditt tjocka hår, leka med tanken om ett vi mot världen. 
Utan dessa pengar och utan det här hysteriska konsumtionssamhället. 
Med nätter som blir dagar och med dagar som blir nätter. 
Barfotafötter på glastäckt asfalt, folk krigar men vi är bara med varann.
Njuter av solen, hör tågen, vilar på parkens gräsmatta.
Det finns inget finare än att på riktigt få skratta.  
 

112

Tvåtusen, det skulle räcka med det för att vingarna skulle få ta mig över gränser. Över skogar, sjöar och till slut havet. Kanske skulle du möta mig. Jag skulle ringa med ett hummelmummel under den sena natten och sedan skulle du köra iväg. Nu kan du inte gå barfota, bara följa strömmen och bära skor. Bära en tjock halsduk och gömma hakan under den. Jag skulle efter 35 minuter gå ut, gå igenom grupperna med kramar, kyssar, krockar. Två världar som blir till en. Kollisioner som landar mjukt. Min själ skulle kvävas av ensamhet pågrund av alla andras viharvarannskap. Och när jag väl skulle komma ut från flygplatsen skulle du sitta där och jag skulle krama dig tills vi börjar frysa. 

Vara molnet

Kjolen, mörkröd och fylld med beigea blommor. T-shirten, tight och livsväckande orange. I håret pärlor av trä och på näsan syns svarta små prickar. Kroppen, som ett moln under himlen, gömmandes under ett träd. Som ett sätt att säga att den inte vill vara med, inte nu. Pianointrot fångar öronen mjukt och ansvarsfullt, leker med sömnen. Drömmarna om något annat, något nytt, något inte lika ensamt; jagar efter hopp. Men finner inget mer än väntan och tålamod. "Snart kommer du inte längre vara här, håll ut"  

Vara en del av gårdagen.

Jag funderar alldeles för mycket. Det var det han sa och en vänskap på över fem år kunde nog ha rätt. Tänkte jag. Här hade jag en gång känt mig ren och fri. Väldigt nöjd och förenklad av världen. Bekymrade mig sällan över stjärnornas massiva och verkliga storlekar, fann sällan havet något som kunde döda mig med en enda våg utan istället något som kunde omfamna mig eller bara bli betraktat. Ingenting brukade kännas långt borta förutom just framtiden, men den hade nu mycket väl blivit en del av min skugga. Jag pratade mycket om honom. Han som klev på mig och försökte samtidigt vara en del av mig. Lyckades med båda och var nu borta. Förutom något vänskapligt blinkade sms. Och här var jag igen och här skulle jag stanna om nu inte mitt känslojag skulle få ta över helt. 
 
Här hade jag en gång känt mig ren och fri och här skulle jag förbli. 

Ta sig hem.

Slog mig ner, skärmen visade 21.32 och han med det bruna håret, glasögonen och tandställningen kom förbi för att kika på min biljett. Den yngsta och vackraste konduktören jag sett under hela det här året. Nu var det tredje gången han stämplade på samma tåg som jag befann mig på och jag var återigen glad att jag hade köpt den lilla papperslappen i förväg så att jag slapp krångla med mynt och sedlar.

Det fanns bara några slitna kostymnissar på plats och rädslan kittlade över att någon av dem skulle hoppa av samtidigt som mig. Jag höll koll på glittersprayen i min ficka. Den kunde kanske behövas. Utanför växlade himlen till något mörkare och på rutan fanns två kyssmärken markerade tack vare vaselin. Jag somnade till och vaknade när högtalaren berättade om nästa stopp. Den här resan gick fortare än väntat.

Jag kände hur jag skakade i benen när jag vandrade hemåt. Kanske var det minus fem, men inte mer. Benen ville nästan inte bära, rädslan hade landat i dem. Området ekade tomt och mina ögon fann inga andra varelser. Inte mina öron heller. Men jag var beredd, det kunde gömma sig någon bakom buskarna eller kanske nära bron, med det översvämmade vattnet under. Jag skulle drunkna. Benen bar och jag kom framåt. Räknade ner de ställen som kunde vara undanskymda och på så vis misstänkta för att kunna vara perfekta för farligheter. Bara två kvar.

Jag såg dig idag.

Gubbkepsen med rutmönster, mörk sammetskavaj och cancerpinnar i handen. Du bjöd. Det halvkorta håret syntes i nacken. Du stod och pratade högt med din vän och ni hade nyss stigit av tåget. Ni stannade kvar vid kiosken och alla de andra skyndade sig förbi. Världen är er, bara er egen. I ögonen ni bär syns ingen sorg och i era hjärtan bor inte en tanke på de som plockat er tobak.

Det kändes som att jag såg dig. På andra sidan, efter två vägar räls hade jag tagit min plats efter att ha sprungit 24 minuter över 12 till ett tåg jag missade. Irritationen satte sig i mina lungor, jag hostade, svor på ren svenska och sen såg jag dig. Jag kunde känna dina starka händer, din kindstubb mot mina läppar och din stora kropp emot min lilla. Jag kunde känna spottet i mitt ansikte när du förbannat drog kniven ur mina händer då jag försökte laga mat. Jag kunde känna vartenda djup av dina fingrar då du kittlade mig.
Nu tittade jag länge på dig och jag funderade över de där känslorna som jag gömt undan. Finns de? Eller har de försvunnit ut ur min kropp? Jag tänkte igenom mina minnen. Klumpen som växte i halsen och ilskan jag inte hade kunnat uttrycka förrän den gången jag gav dig en käftsmäll med min hand som lika väl kunde ha strykt kinden med försiktighet.

Jag såg dig idag, en som såg precis likadan ut och jag har aldrig känt mig så arg över att någon lika djupt som dig satt sig i min kropp.

RSS 2.0