peili

Slog mig ner, skärmen visade 21.32 och han med det bruna håret, glasögonen och tandställningen kom förbi för att kika på min biljett. Den yngsta och vackraste konduktören jag sett under hela det här året. Nu var det tredje gången han stämplade på samma tåg som jag befann mig på och jag var återigen glad att jag hade köpt den lilla papperslappen i förväg så att jag slapp krångla med mynt och sedlar.

Det fanns bara några slitna kostymnissar på plats och rädslan kittlade över att någon av dem skulle hoppa av samtidigt som mig. Jag höll koll på glittersprayen i min ficka. Den kunde kanske behövas. Utanför växlade himlen till något mörkare och på rutan fanns två kyssmärken markerade tack vare vaselin. Jag somnade till och vaknade när högtalaren berättade om nästa stopp. Den här resan gick fortare än väntat.

Jag kände hur jag skakade i benen när jag vandrade hemåt. Kanske var det minus fem, men inte mer. Benen ville nästan inte bära, rädslan hade landat i dem. Området ekade tomt och mina ögon fann inga andra varelser. Inte mina öron heller. Men jag var beredd, det kunde gömma sig någon bakom buskarna eller kanske nära bron, med det översvämmade vattnet under. Jag skulle drunkna. Benen bar och jag kom framåt. Räknade ner de ställen som kunde vara undanskymda och på så vis misstänkta för att kunna vara perfekta för farligheter. Bara två kvar.