Jag såg dig idag.

Gubbkepsen med rutmönster, mörk sammetskavaj och cancerpinnar i handen. Du bjöd. Det halvkorta håret syntes i nacken. Du stod och pratade högt med din vän och ni hade nyss stigit av tåget. Ni stannade kvar vid kiosken och alla de andra skyndade sig förbi. Världen är er, bara er egen. I ögonen ni bär syns ingen sorg och i era hjärtan bor inte en tanke på de som plockat er tobak.

Det kändes som att jag såg dig. På andra sidan, efter två vägar räls hade jag tagit min plats efter att ha sprungit 24 minuter över 12 till ett tåg jag missade. Irritationen satte sig i mina lungor, jag hostade, svor på ren svenska och sen såg jag dig. Jag kunde känna dina starka händer, din kindstubb mot mina läppar och din stora kropp emot min lilla. Jag kunde känna spottet i mitt ansikte när du förbannat drog kniven ur mina händer då jag försökte laga mat. Jag kunde känna vartenda djup av dina fingrar då du kittlade mig.
Nu tittade jag länge på dig och jag funderade över de där känslorna som jag gömt undan. Finns de? Eller har de försvunnit ut ur min kropp? Jag tänkte igenom mina minnen. Klumpen som växte i halsen och ilskan jag inte hade kunnat uttrycka förrän den gången jag gav dig en käftsmäll med min hand som lika väl kunde ha strykt kinden med försiktighet.

Jag såg dig idag, en som såg precis likadan ut och jag har aldrig känt mig så arg över att någon lika djupt som dig satt sig i min kropp.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0