Sedan dess

Jag ägnade tid åt detta klipp och det gav mig oerhört mycket. Att öppna ögonen för små saker som påverkar vår värld är viktigt. Allt hänger ändå på något vis ihop. Om du ska göra något, se då Killing us softly och ta dig en funderare.
Sedan kan du fundera över vad bilder i din vardag berättar om du verkligen tänker efter.

Ta sig hem.

Slog mig ner, skärmen visade 21.32 och han med det bruna håret, glasögonen och tandställningen kom förbi för att kika på min biljett. Den yngsta och vackraste konduktören jag sett under hela det här året. Nu var det tredje gången han stämplade på samma tåg som jag befann mig på och jag var återigen glad att jag hade köpt den lilla papperslappen i förväg så att jag slapp krångla med mynt och sedlar.

Det fanns bara några slitna kostymnissar på plats och rädslan kittlade över att någon av dem skulle hoppa av samtidigt som mig. Jag höll koll på glittersprayen i min ficka. Den kunde kanske behövas. Utanför växlade himlen till något mörkare och på rutan fanns två kyssmärken markerade tack vare vaselin. Jag somnade till och vaknade när högtalaren berättade om nästa stopp. Den här resan gick fortare än väntat.

Jag kände hur jag skakade i benen när jag vandrade hemåt. Kanske var det minus fem, men inte mer. Benen ville nästan inte bära, rädslan hade landat i dem. Området ekade tomt och mina ögon fann inga andra varelser. Inte mina öron heller. Men jag var beredd, det kunde gömma sig någon bakom buskarna eller kanske nära bron, med det översvämmade vattnet under. Jag skulle drunkna. Benen bar och jag kom framåt. Räknade ner de ställen som kunde vara undanskymda och på så vis misstänkta för att kunna vara perfekta för farligheter. Bara två kvar.

Jag såg dig idag.

Gubbkepsen med rutmönster, mörk sammetskavaj och cancerpinnar i handen. Du bjöd. Det halvkorta håret syntes i nacken. Du stod och pratade högt med din vän och ni hade nyss stigit av tåget. Ni stannade kvar vid kiosken och alla de andra skyndade sig förbi. Världen är er, bara er egen. I ögonen ni bär syns ingen sorg och i era hjärtan bor inte en tanke på de som plockat er tobak.

Det kändes som att jag såg dig. På andra sidan, efter två vägar räls hade jag tagit min plats efter att ha sprungit 24 minuter över 12 till ett tåg jag missade. Irritationen satte sig i mina lungor, jag hostade, svor på ren svenska och sen såg jag dig. Jag kunde känna dina starka händer, din kindstubb mot mina läppar och din stora kropp emot min lilla. Jag kunde känna spottet i mitt ansikte när du förbannat drog kniven ur mina händer då jag försökte laga mat. Jag kunde känna vartenda djup av dina fingrar då du kittlade mig.
Nu tittade jag länge på dig och jag funderade över de där känslorna som jag gömt undan. Finns de? Eller har de försvunnit ut ur min kropp? Jag tänkte igenom mina minnen. Klumpen som växte i halsen och ilskan jag inte hade kunnat uttrycka förrän den gången jag gav dig en käftsmäll med min hand som lika väl kunde ha strykt kinden med försiktighet.

Jag såg dig idag, en som såg precis likadan ut och jag har aldrig känt mig så arg över att någon lika djupt som dig satt sig i min kropp.

Att börja om

Det är lätt att börja om ibland. Det är precis det jag gör här och jag vill bara varna er, ibland kommer jag tynga ner er med mina ord och ibland kommer jag kanske kunna lätta era hjärtan. Jag skriver här för att det finns väldigt mycket som blivit gömt under en längre tid, men sådant som behöver få komma fram.

Välkommen hit.

RSS 2.0